Avskedens stund: Del 1
Jag var inte mig själv i avskedens stund
Jag önskade faktiskt att jag vore döv
För att slippa det trista ordet adjö
Jag kommer fortfarande tydligt ihåg, syskonen och min mors snyftande röst
De försökte i sin vanmakt att ge mig sin tröst
Trots att jag kände yrsel i avskedens dag
Men jag kommer ändå ihåg allt obehag
Det var en solig sommardag
Himlen var lysande och klar
Dagen var vacker och varm
Allt detta lät som en hotande larm
Vattnet flöt stilla och lugnt i flodens öppna famn
Egentligen skulle jag också ha haft lika lugnt i
fredens fridfulla hamn
Men istället befann jag mig i en kamp
Kampen mot flyktens skräckfulla namn
Jag kände mig hjälplös framför omvärldens ögon
Inför kampen mot ondskan och grymhetens demon
Demonen som höll på att dränka en hel nation
i sina urgamla idéers blodiga sjö
Då liknande jorden som ett gungande stort skepp
Jag befann mig motvilligt sittande, rådlös med uppgivna drömmar
som en nyfångad och torterad slav, gungande över vågorna som steg upp ur mina tankars stormiga hav
Vågorna bestod av rädsla, ovisshet, saknad och sorg
Rädsla för fångenskap, tortyr och död
Sorgen av förlusten av det förflutna
Saknaden av familjen, vännerna och den käraste platsen på jorden
Ovissheten om en eventuell nyfödelse i ett helt nytt land ödet och framtiden