Ursprungligen kommer jag från den iranska delen av Baluchestan, Jag kom till Sverige som kvotflykting 1987.

Redan i gymnasieåldern satt jag i fängelse och utsattes både psykisk och fysisk tortyr på grund av min politiska aktivism. Än idag lider jag av klaustrofobi och har svårt att vistas i trånga utrymmen.

Tillsammans med 5-6 personer vistades jag i ett utrymme på knappt 2 kvadrat meter och fick endast gå två gånger på toaletten om dagen, anpassat efter vakternas tider och under begränsade förhållanden.

I samma fängelse avrättades flera av mina vänner, en jämnårig kusin och min engelsklärare, och en kollega till honom, i nästan samma ålder som båda två nyligen hade blivit far till sitt första barn.

I mina persiska och baluchiska dikter har jag nämnt dem vid namn.

Trots förbud och risker för att bli fängslad på nytt tog jag ändå mod till mig och besökte de sörjande familjerna till mina avrättade och fängslade medfångar.

När jag blev frigiven från fängelset tog jag redan vid tjugo års ålder över rollen som fadersfigur för mina tre äldre syskonbarn. Detta eftersom deras föräldrar antingen var frihetsberövade på grund av sina åsikter, hade avlidit eller flytt landet, samtidigt tog jag hand om min halvförlamade far, som behövde både övervakning och vård först på sjukhus och senare hemma under ett års tid, Orsaken till min fars tillstånd var att han inte orkade bära det lidande han utsattes för. I flera år på äldre dagar, tillbringade han sin tid utanför fängelserna för att besöka sina tre söner och kämpa för deras frigivning.

Under denna period föddes tre av de tre drabbade syskonens 9 barn inom loppet av bara några månader.

Jag blev snabbt en expert på att upptäcka sjukdomar i familjen, både hos de vuxna och de små, inklusive nyfödda.

Det fanns inte en enda ledig dag under den tiden. Jag hade alltid ett barn i famnen på väg till sjukhuset eller så var jag på väg till fängelset för att besöka mitt syskon, min sängliggande far, en gråtande och orolig svägerska eller en sörjande höggravida syster som blivit änka i unga år.

I mina dikter försöker jag sprida mitt budskap till både inhemska svenskar och nyanlända: att värna om, utveckla och förnya det unika goda som samhället mödosamt har byggt upp. 

Jag som har sett, lidit och upplevt en mängd ohyggligheter i mitt gamla hemland på grund av bristen på en rättsstat, lag och ordning, ser det som min plikt att försvara och bevara detta. Samtidigt vill jag påminna människor om vikten av att utveckla det vi har- inte avveckla det.