Min fina förnuftiga adoptiv mamma
Du moraliskt stora moder Svea
Jag är en hängiven vuxen adopterad son
Tack mor för så många nya vidsynta syskon
Den andra sorten har jag också fått
Men glädjande nog är de ganska få
Trångsynthet och avundsjuka kan även hos den minsta familjen förekomma
Min stolthet över dig känner inga gränser
Ty i orättvishetens avskräckande mörka natt är du min soliga morgon och en ovärderlig skatt
I rättfärdighetens ovanligt långa maratonlopp har du ett överlägset försprång jämfört med dina världsliga vänner och nordiska syskon
Men att nå målet har du långt kvar
Mor låt aldrig godhetens mödosamt tända glöd släckas, av kontinentens främlingsfientliga vandaliserande vindar
Mina allra första positiva intrycks blomma håller jag fortfarande lika livligt levande och ljuvligt doftande
Omsorgsfull vattnar jag den med regnvatten hämtad från minnens alltid påminnande moln
Genom samma minnens kristallklara regndroppar ser jag dig strålande stående med ett utbrett leende som en ansvarsfull mor eller en gästfri och vänlig värdinna när jag för den första gången kliver in i din betryggande unika värld

Med solidaritetens breda bricka i händerna försöker du att få dina kroppsligt sårade och själsligt kränkta utlandsfödda nyanlända barn smaka värdighetens samvetsbakta goda kaka
Min framtida gåva till mina nu tillfångatagna syskon och min svårsjuka biologiska mor är likt hedningarnas solgud din symboliserande skulptur

( med tillfånga tagna svårsjuka syskon menar jag folket i Balochistan och Iran, svårsjuka biologiska mor Iran och Balochistan )